The sound of silence

FINALY

Mögeltentan är över. Sommaren är här. På måndag börjar jag jobba. Det känns skönt att få göra något annat ett tag. Då kan jag fokusera på att skriva manus på kvällarna. :)

Nåväl. Mitt tillstånd just nu är hes a la Bonnie Tyler. Nästan värre faktiskt. Jag är så hes att ljuden jag lyckas åstadkomma kan knappt uppfattas av ett mänskligt öra. Det är en intressant prövning dock. Det sätter mina övriga kommunikationskunskaper på prov....

Jag är i skolan. En engelskspråkig man kommer fram och frågar efter ljudstudion. Ironiskt, i know. Det gäller att göra sig så förstådd som möjligt med de få röstresurser jag har kvar. Jag lyckas få ur mig några raspiga läten och pekar på min hals. WOHO. han fattar galoppen direkt. Så gör jag "följ-mig"-tecknet. Han hakar på och pratar KONSTANT! Vänta lite nu. Fattar han inte att jag inte kan prata? Jag nickar instämmande för att visa att jag förstår honom och harklar mig lite mer och högre. Nu är vi iaf framme vid ljudstudion. Han undrar om det verkligen kan stämma. "shouldn't we hear something"? "isolation, mr" -(haha) lyckas jag krysta ut av de absolut sista röstkrafterna. "aaaaa I see. Thank you, miss. Nice talking to you, bye". ...

Ja, så kan det gå. Det kändes verkligen som "Goddag yxskaft" ibland. Men ändå lyckades vi nå fram till målet - ljudstudion. Nu förstår jag hur det kan ha varit på stenåldern. Primitiva kommunikationsformer är way more advanced än vi trodde. Nu trummas det på för fullt där inne i studion. Så var det med den isoleringen. Men det låter bra.

Häpp Häpp