Long time no see, my dear friends.
Jag önskar att jag kunde säga att min frånvaro har berott på busy-womanisch-things. Men sanningen är, tyvärr, att jag helt enkelt inte har vetat vad jag ska säga.
Det är sällan jag är mållös. Jag har ofta svar på tal. Men det finns ändå saker som gör att jag drar mig tillbaka, hellre flyr än illa fäktar, slänger in handduken...ja, ni förstår.
Fast det är väl lite det som livet handlar om, i guess. Det måste finnas saker som ruskar om oss, får oss att "hoppa ur spår". Jag har stått och tittat på spåret och funderat mkt. "vart hade jag hamnat, och vad hade hänt, om jag hade vågat tagit den där krångliga vägen?" "vart leder den här vägen?", "fan vad vilsen jag är". "Kommer jag någonsin fram?".
Jag har frysit, svettats, gråtit och skrattat. Resan har bestått av mestadels uppförsbackar som verkligen har satt press på mig och min stackars kondition. De få nedförsbackar jag har åkt på - var så branta att de gick alldeles för fort ner. Vissa så fort att det gjorde ont.
Men just nu befinner jag mig på ett rakare spår. Jag kan stanna upp, ta en kopp varm choklad och titta lite bakåt och känna att "fan, jag klarade av det". Jag inser också att det spelar inte så stor roll vilka vägar man tar. Det handlar om att bestämma sig. Nu kör jag det här racet - och det får bli som det blir. Jag kommer iaf att lära mig något av det. Ibland kan det vara värt att ta de krångliga, snåriga vägarna. De enkla vägarna kan däremot få dig att köra på - utan att stanna upp och känna efter. Risken är stor att du aldrig går ur spår och får skåda en vacker solnedgång/uppgång. Kanske den vackraste metaforen för att livet går vidare.
THAT I know. :)
