Once upon a time

***

lördag 31 maj 2008

KISS me, God damn it!!

Att se KISS live är verkligen som att överrumplas av en riktigt het kyss. Jag kunde inget annat än att ta emot och njuta. Mitt sätt att ge tillbaka var att sjunga mig hes och stå ut med diverse löst folk runtomkring mig.
Jag var lite rädd ett tag innan konserten att jag skulle tvingas sitta "själv". Resten av mitt gäng hade nämligen ståplats och den som jag skulle gå med kunde inte följa med. Men så följde Peter "Proppen" Larsson med istället och räddade mig från total utmobbning. :D

Istället fick HAN stå ut med en KISS-nörd som kan varenda liten fras i varje låt. HAHA.

Jaja...jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga, i ord, för att beskriva känslan av att få se och uppleva ett utav världens bästa band på stadion en het sommarkväll.....ojojoj. Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Ett smakprov till alla era stackars varelser som inte fick ta del av min heta KISS-natt.

torsdag 29 maj 2008

Uggah Buggah

Den 29 maj 2008 var dagen då fröken Andersson på Hagagatan 7b/Kaserngården 8 kunde ha gjort sig skyldig till mord. Nåja. Dråp i alla fall. (Observera KUNDE)

Mitt offer SKULLE kunna ha vart vem som helst som kom i min väg. (Ta det inte som ett hot!)Min mordlystenhet berodde alltså inte på någon enskild individ. Nej...det handlade om mat. Eller snarare brist på mat. I takt med att blodsockret skönk och hungern sög tag i min lilla mage, växte reptilhjärnan sig så stark, att jag var tvungen att anstränga mig extra hårt för att inte sliska ut med tungan och greppa tag i något som skulle kunna vara ätbart. (Ta inte det heller som ett hot...)



Vad lärde sig fröken Andersson av det här då?


Jo...att se till att ställa in mat-o-sovklockan. Samt att jag fick en plötslig förståelse för stenåldersmänniskans (förmodade) barbariska uppträdande.



Äta bör man, annars dör man. Eller någon annan.


tisdag 27 maj 2008

Running to stand still

You got to cry without weeping
Talk without speaking
Scream without raising your voice...

I'm running to stand still.


måndag 19 maj 2008

Ytterligare bekännelser...

Jag tänkte att det var lika bra att lägga korten på bordet. Göra det offentligt. En gång för alla.
Det har besvärat mig under en ganska lång tid nu. Första gången jag gjorde "det" var många, många år sedan. "Det" har vart en del av mitt liv i princip dagligen sedan högstadietiden. Och så för ungefär en månad sedan har jag inte ägnat mig åt "det" knappt alls.

Som ni märker, har jag lite svårt att prata om "det". Jag skäms nämligen över att inte tillfredställa mig själv så som jag vill. Men nu har jag lovat mig själv att ta tag i saken och ge mig själv en riktig omgång. Pust och stön. Och nu är det offentligt. Så ingen återvändo.

Den gamla träningsnarkomanen ska börja träna igen. Amen.

Carina ser framåt

Inget är för bra för att vara sant. Det "braiga" brukar bara inte vara särskilt länge.

Missförstå mig rätt. Jag är en optimist i ett pessimistiskt läge.

Jag har tiden emot mig. Orken har även sipprat ut lite på vägen. Tur att jag är utrustad med en reservtank. :)

Ibland får jag frågan om hur jag orkar vara så happy och driven - trots mitt trötta kroppsspråk(?) Jag brukar svara att det inte handlar om att orka. För orka gör ingen. Orka är ett jobbigt och tungt ord. Det används oftast när man inte orkar.

Istället brukar jag säga att jag kämpar. Jag har tre veckor kvar att kämpa mig igenom. Både blod, svett och tårar har offrats, och kommer fortsätta offras ända in i det sista. Om jag så ska dö på kuppen. Though I'm smiling. :D