Den 29 maj 2008 var dagen då fröken Andersson på Hagagatan 7b/Kaserngården 8 kunde ha gjort sig skyldig till mord. Nåja. Dråp i alla fall. (Observera KUNDE)
Mitt offer SKULLE kunna ha vart vem som helst som kom i min väg. (Ta det inte som ett hot!)Min mordlystenhet berodde alltså inte på någon enskild individ. Nej...det handlade om mat. Eller snarare brist på mat. I takt med att blodsockret skönk och hungern sög tag i min lilla mage, växte reptilhjärnan sig så stark, att jag var tvungen att anstränga mig extra hårt för att inte sliska ut med tungan och greppa tag i något som skulle kunna vara ätbart. (Ta inte det heller som ett hot...)
Vad lärde sig fröken Andersson av det här då?
Jo...att se till att ställa in mat-o-sovklockan. Samt att jag fick en plötslig förståelse för stenåldersmänniskans (förmodade) barbariska uppträdande.
Äta bör man, annars dör man. Eller någon annan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kannibalistiskt inlägg det här...
Nja...jag sa aldrig att jag skulle äta kött. Jag sa bara att jag blir mordisk om jag inte får äta.
Skicka en kommentar