Jag vaknade imorse med en sprängande huvudvärk. Det hör inte till vanligheten direkt, så jag blev väl lite väl tagen där på sängkanten. Dock tog jag mig upp och släpade mig till skolan. Det var ju huvudsaken.
Smärtan hade belägrat sig innanför min panna och mina ögon. Skinnet mellan ögonen drog ihop sig och bildade en mycket allvarlig bekymmersrynka. Samtidigt kämpade min mun med att le, vilket måste ha förvirrat mina vänner rätt rejält. Hur ska hon ha det? Kommer hon att skratta eller slita oss i stycken? Kanske båda delarna? Går hon in i rollen som Jack i The Shining? Visserligen gav jag ett par hintar om mitt tillfälliga handikapp, men det kan ju ha undgått ngn. Det gäller att ha huvudet på skaft.
När dagen var slut trodde jag nästan att huvudet var ockuperat av trummande talibaner. Var har den där intelligenta tabletten gömt sig? Jag var tvungen att sluta ögonen, för att lindra värken något, vilket försvårade min bärsäkargång efter knarket. Till slut fick jag i mig en lagom dos (500 mg) av det lagliga knarket.
De trummande talibanerna försvann som en avlöning. Det får mig att undra. Vad, när och hur? Vill jag veta? Det hela ger mig huvudbry.
Äh, nu är smärtan borta iaf. Det är ju det som är huvudsaken.
Lyssnar på:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar