Carina is Carina igen

Ok. Ibland måste man rannsaka sig själv. Det är faktiskt en sak som jag är ganska bra på.

De flesta går runt och hatar världen och tycker att det är alla andra det är fel på. Men jag brukar alltid försöka tänka på hur JAG själv kan göra situationen bättre.

Jag tycker om den egenskapen hos mig själv.

Såå min gårdag var inte min bästa dag i livet. Jag var trött och allmänt blue. Jag ville bara hem, från jobbet, och dränka mina sorger i ett par glas vin. Vilket jag gjorde - och det resulterade i ett "tycka-synd-om-mig-själv-inlägg". Patetiskt - jag vet. Men jag behövde det.

Idag är jag mig själv igen. :D <<<<< SE!!

Lite lagom förvirrad och fundersam kring...dig och vad, vill, när, hur, om, var och varför?? En rätt trevlig förvirring, dock. :)

Appropå min bloggs namn: Livet, universom & Allting.

Jag tror att det är dags för mig att börja läsa igen. Skulle vara trevligt att prova på talking books. Det betyder att jag måste lära mig ladda ner saker och ting. haha. Jaa, det är nog inte så svårt - t o m min EXTREEEEEEEEMT otekniska mamma kan ladda hem saker.

Jag känner ingen press alls.

Nåväl. Nu vet ni att jag är mig själv igen. Fuck you - kommer aldrig att avsluta ett inlägg här igen. Såvida det inte betyder vad det betyder - i vanlig dålig svensk översättning a la SVT. ;-)

Kom ihåg mig som den glada lilla rödluvan som ser ljuset och livet från samma sida.

Häpp Häpp

Hakuna Matata (Inga bekymmer)

Varför kan man aldrig vara nöjd med det som man har? Eller varför MÅSTE man vara nöjd med det man har?

Det är också alltid grönare på den andra sidan - tills man kommer dit själv och inser att den gröna färgen var en hägring. ELLER så var grönt helt enkelt inte din färg. Grönt är iofs min färg. Kanske därför jag aldrig når dit...? Hur som helst verkar det vara omöjligt att vara helt och hållet tillfredsställd.


Det här är tydliga symtom på en person med allvarliga svårigheter att leva i nuet. Det krävs ingen hjärnkirurg för att ställa den diagnosen - det räcker med en person som har lite självinsikt. Få förunnat (kan jag tro). Jag får vara glad för det i alla fall.

När jag är här. Så vill jag vara där. Och när jag är där. Så vill jag vara här.
"Jävla I-landsproblem", tänker ni. Men jaa. Jag bor i ett "jävla I-land". Vore ju själva f-n om jag hade U-landsproblem i Sverige. DÅ vore det synd om mig. På riktigt.

Det var inte bättre förr. Det är inte bättre nu. Det blir bara bättre.

Jag är en s k distans-drömmare. Jag kommer med andra ord alltid att se framåt, vara positivt inställd till min framtid. En post-optimist (?).

Nu ska jag glida in på systemet och införskaffa en flaska vin. Min morgondag överlever jag genom att veta att det kommer en dag till. Och en till.

Känn ingen sorg för mig. Tänk på dig själv. Skit i andra. Ego-generationen (80-talisterna) gör sig redo för världen. This is me! And I'm fuckin great! Fuck you!

Lyssna inte på mig. Jag är en tokig 25-åring med huvudet fullt av små apor .
Lyssna på Duffy istället.

T H E B O S S - 5th of July Gothenburg

Jag finner, precis som min vän o kollega Bergman, inga ord....Bruce måste ses, upplevas, kännas och jaa...ALLT, för att förstå hans storhet. Jag vet vad jag pratar om. Är en rutinerad "konsert-gårare."

Jag är dock lite orolig. Jag som älskar att gå på konsert. HUR i hela faderullerska-satan- i-gatan-oj-oj-oj, ska jag kunna känna samma sak vid nästa konserttillfälle???

Jag behövde verkligen den här upplevelsen. Den gav mig mycket. Kärlek. Tack.

MEN som den goda och kärleksfulla människa jag är, tänker jag dela med mig lite utav min himlafärd:

Twisted Sisters väntar in BOSSEN himself

Här Bossanovar Ullevis sötaste systrar den 5 juli 2008.

SATAN I GATAN vad bra det var!!

Både jag och "Snurran" har sett många stora konserter i våra långa liv som har vart nära döden-upplevelser.

Men detta tog priset. OH MY FUCKIN GOD!!!

Ni får ursäkta mitt ovårdade språk men jag svär aldrig i vanliga fall - så nu när jag har mött Gud är det inte mer än befogat.

Men gud. Jag ser ju naken ut. (Och var är syrrans händer??? :O) Jaja. Shit the same. Nude and rude. Thats us ;-).

Natten var vild. Nya Ullevi höll på att sluta som sin företrädare - Gamla Ullevi. ALL WRECKED!! I vanlig Springsteen-regi. :D

TWIST AND SHOUT

I love you baby

Over and out

No peace nor love for me.

Visserligen är jag både fredlig och kärleksfull av mig. Men hippifestivalen får lov att klara sig utan mig den här gången. Pity them. And pity me.

Jag hade faktiskt tänkt hålla mig till traditionen (som påbörjade förra året :P) att arbeta åt Dalarnas Tidningar på festivalområdet. Om jag hade jobbat så hade jag fått dela tält med The Hellacopters (!)....Det hade inneburit peace...men framförallt love...;).....(haha)
Men ett annat "peace and love-event" förhindrade mina planer...

W E D D I N G

När jag tänker efter så innebär det ungefär samma sak att vara festivalbesökare som bröllopsgäst.

Du måste anpassa din klädsel, du kan (eller får) inte glänsa över stjärnorna, efter en formell ceremoni vid entrén/kyrkan börjar den RIKTIGA festen...vad som helst kan hända. Höga förväntningar, jobbiga eller trevliga grannar/bordskamrater. Flipp eller flopp.

Men jag är faktiskt inte speciellt orolig för att bröllopet ska floppa. Däremot kommer det att präglas av en hel del humor. Tänk er en stor fest med massor av Carinor. (fast i olika skepnader, såklart. Och en präst som heter Björn Örn. Två brudnäbbar på 1,5 år som pratar mer än goja...

Ja, ni förstår. :P

Men på fredag ska jag besöka den årliga Ludvikafesten. Kolla på Jimmy Lingon och Pain. Inta en o annan öl. ;)

Så det blir nog, trots allt, lite fred och kärlek för min del med. :D

HäppHäpp

Peace!

I leave my shadow to fall behind...

Duffy är min darling. Så mycket känsla, innerlighet och äkthet....ja, en sådan sångerska JAG skulle vilja vara. Kunde jag sjunga - så skulle det vara så där. My God. Have mercy on me woman.

Livets små och stora djävligheter

Man dör bara en gång. Och då för en väldigt lång tid.

Jag tror att det var Da Vinci som sa att när han trodde att han hade lärt sig att leva - lärde han sig egentligen att dö...

Konstvärlden kryllar av "muntergökar". Tack och lov.

Jag vet. Det här tycks inte vara likt mig. Men jag kan också vara lite mörk och bitter ibland. Men kanske inte på det där narcissistiska, manipulativa och självmordsbenägna viset.
Mer som en mörk ljuv chokladkaka. :)

Som oftast känner jag mig rätt odödlig. Jag inbillar mig t ex att om jag (Gud förbjude) råkade ut för en katastrof i stil med Titanic, eller ja, Estonia, så skulle jag överleva. Jag vet inte varför eller hur. Men jag är bara så jävla säker.

Jag skulle dö om jag dog. Ja...alltså inte bara rent kroppsligt. Utan hela min självuppfattning skulle dö som den dödaste död. Útdöd. Dino-död. Ja, ni förstår.
Vad var det då för mening att tro att jag skulle överleva? Att inte veta är alltid att föredra? Nää jag vet inte...Att leva och acceptera sin kommande död är inte samma sak som att man skulle finna sig i den när den väl annalkas. Jag menar. Jag vet ju, nu när jag sitter här vid min dator, att jag en gång kommer att dö. Och visst. Jag kan väl köpa den grejen. Men jag vill inte vara med när det händer....hm.....ja.....äsch....

Ok det föregående stycket får vi överlåta någon professor i filosofi bita i. På tal om det.
Min gamla filosfi/religionslärare Jari Antell saknar jag ibland. Han tyckte om mig. Tyckte att jag hade fina tankar. Han tyckte om min syster med. Han tyckte att de var typ "soulmates".

Och på tal om soulmates. Vänner har vi väl alla. Men hur många av oss har vänner som vi kan räkna med när det "verkligen gäller"? Finns jag där för mina vänner om allas våra liv står på spel? Jag vill gärna tro det. Men ingen kan ju veta. Såvida man inte har utsatts för det. Vilket jag helst slipper erfara. Kanske bäst ändå att inte veta.

Nåväl...jag tänker iaf avsluta detta något märskliga och flummiga inlägg med några visa ord.

Skjut upp allt till imorgon som du kan tänka dig ha ogjort nör du dör.