Hakuna Matata (Inga bekymmer)

Varför kan man aldrig vara nöjd med det som man har? Eller varför MÅSTE man vara nöjd med det man har?

Det är också alltid grönare på den andra sidan - tills man kommer dit själv och inser att den gröna färgen var en hägring. ELLER så var grönt helt enkelt inte din färg. Grönt är iofs min färg. Kanske därför jag aldrig når dit...? Hur som helst verkar det vara omöjligt att vara helt och hållet tillfredsställd.


Det här är tydliga symtom på en person med allvarliga svårigheter att leva i nuet. Det krävs ingen hjärnkirurg för att ställa den diagnosen - det räcker med en person som har lite självinsikt. Få förunnat (kan jag tro). Jag får vara glad för det i alla fall.

När jag är här. Så vill jag vara där. Och när jag är där. Så vill jag vara här.
"Jävla I-landsproblem", tänker ni. Men jaa. Jag bor i ett "jävla I-land". Vore ju själva f-n om jag hade U-landsproblem i Sverige. DÅ vore det synd om mig. På riktigt.

Det var inte bättre förr. Det är inte bättre nu. Det blir bara bättre.

Jag är en s k distans-drömmare. Jag kommer med andra ord alltid att se framåt, vara positivt inställd till min framtid. En post-optimist (?).

Nu ska jag glida in på systemet och införskaffa en flaska vin. Min morgondag överlever jag genom att veta att det kommer en dag till. Och en till.

Känn ingen sorg för mig. Tänk på dig själv. Skit i andra. Ego-generationen (80-talisterna) gör sig redo för världen. This is me! And I'm fuckin great! Fuck you!

Lyssna inte på mig. Jag är en tokig 25-åring med huvudet fullt av små apor .
Lyssna på Duffy istället.