A devil in disguise. And I have sympathy for the devil.

Jag kliver ur duschen och värmer mina fossingar på det varma golvet. Då hör jag tre långsamma, men bestämda knack på ytterdörren. Sakta, men säkert smyger jag mig upp för trappan och ber E att öppna dörren.
Som två paranoida pensionärer hasar vi oss fram mot de stora vackra fönstren, som vetter ut mot sjön Väsman...

KNACK....KNACK.....KNACK

- FY FAN! Utbrister E.
Det är säkert såna där otäcka påsk-kärringar!!! Vägra öppna!!!

HAHA! Vänlighet är en dygd.

Men det roliga/läskiga (beror på hur man ser på det) med situationen är att det var ju inte så himla länge sedan vi själva knatade runt på gatorna med Picasso-liknande kycklingar. Och blev jätteledsna och arga på alla sura tanter och gubbar som blängde på oss.

Tanken slog mig så jäkla hårt att jag var nära att springa efter de jäkla ungarna och be om en jäkligt ful teckning...ja mena...en vacker målning som jag kan ha på väggen hemma. Och varenda gång jag går förbi teckningen ska jag påminna mig själv om vilket hårt arbete som ligger bakom den gula färgen. För att inte tala om förnedringen att tigga godis och pengar hos folk....

Så barn!

Ni må vara otäcka små varelser (ibland). Ni må vara djävulens påfund, vissa djävulen himself.
Vi vuxna har mycket att lära oss av er orädsla för att nå era mål. Barn skulle fungera mycket bättre i arbetslivet än vuxna. Egotänkandet och envisheten som en tre-åring besitter är en förutsättning för att göra karriär.

Missförstå mig rätt. Jag hatar inte barn. Jag älskar barn.