Sweet sixteen

1999 kom denna charmiga teenmovie. Jag gick första året på gymnasiet. Sweet sixteen. :)

Tjej(järn)gänget som drack pepsi max, var blonda eller svarthåriga, hade hela handväskan fylld med smink och andra nödvändigheter. Vad mer kunde man då behöva? Som en gruppmonarki av drottningar gled vi genom korridorerna i skolan för att köpa kaffe och en chokladboll vid Torvalds Café. Vi var så piffiga och coola på den tiden. Rapp i käften och orädd när det behövdes. Jag har funderat mkt på det där. 16-17-åringar besitter en attityd som är riktigt beundransvärd. Sweet sixteen. Många säger att det är en väldigt osäker tid i ens liv, vilket jag iofs delvis kan hålla med om. Men den där osäkerheten bär vi väl med oss hela livet, mer eller mindre, ellerhur? (Den som säger emot mig ljuger. :))

Men vart i Heklas namn tog attityden vägen?

Kanske är det så att attityden förknippas/förväxlas allt för mkt med fjortisstadiet? Isåfall är det ju inte så konstigt att jag och många av mina bekanta antog fröken präktig-looken dagen efter studenten. Idag har de flesta lagt av med den där barnsligt ansträngda "vuxenlooken". Nu ser de mer ung-vuxna ut. :) Delar av attityden har nog också kommit tillbaka. Men de rebelliska delarna i attityden blir nog ett minne blott ändå. Det gör inte så mkt. Det är så jobbigt att vara rebell ibland. :)

Nu är det tio år sedan jag var sweet sixteen. Nu är jag bara sweet. ;).... AND twentysix, though.

Ponera att den 16-åriga och den 26-åriga Carinan träffar varandra på Torvalds Café. Vad skulle dom säga till varandra?