Angus och jag i Hufvudstaden - Back in Black

Ni får ursäkta mig för den frånvarande uppdateringen. Men den som väntar på något gott....

Nåväl. Sedan de senaste inlägget har jag lärt mig hur man skriver manus för data- och tvspel, hunnit en bra bit på vägen med Tv-seriemanuset, umgåtts med nära och kära, ätit frukost på Grand, vart på 80-talsfest m.m.

För tillfället befinner jag mig i Hufvudstaden på Tjurbergsgatan. Jag, Erik, Hjelmen, Olken och Anna ska ut och käka på en väldigt speciell Thairestaurant. Tydligen är det som att åka till Thailand. Man sitter i en regnskog med den rätta fuktighetsgraden. Huruvida det kommer att dyka upp varaner och papegojor är bortom min vetskap, men om det kommer att inträffa så lovar jag att informera om detta här på bloggen. Var så säkra. :)

Den största anledningen till att jag befinner mig i The City är för att gå på en mycket trevlig tillställning under morgondagen. Angus Young o company är här och hälsar på. De ska sjunga sina visor på Kupolens storebror; Globens arena. For those about to rock.

Kvällen föräras i "Den lilla svarta". En juste liten svart klänning. I'm Back in Black. So please shock me all night long.

Dansar med och utan måsten

Alla måsten gör att man måste koppla ifrån. Men det är oftast lättare sagt än gjort. Det gäller att hitta någonting som gör att du måste släppa allt annat som du måste göra.

För mig funkar dansen alldeles utmärkt. Alla steg, tekniker och rytmer kräver all min uppmärksamhet. Samtidigt som jag måste koncentrera mig på att inte se koncentrerad ut.

Idag var första gången på väldigt länge som jag gick en klass utan att leda den själv. Helt underbart! Inte behöva bry mig i headset som krånglar eller musik som inte är bra pitchad. Bara ta emot och njuta. Det var ju där mitt intresse för dansen började från allra första början.

Precis som mitt filmintresse började i soffan. Nu envisas jag om att göra film också. Det känns som att jag målar in mig själv i ett hörn. Denna ständiga jakt efter sysselsättningar som ska vara lustfyllda utan måsten lyckas alltid engagera mig så pass mkt att jag vill jobba med dem...

Isn't it ironic? Don't you think?

Jag måste vara galen. ;)

Jag måste också runda av detta inlägg eftersom jag måste få en massa annat gjort.

Häpp Häpp!

Sweet sixteen

1999 kom denna charmiga teenmovie. Jag gick första året på gymnasiet. Sweet sixteen. :)

Tjej(järn)gänget som drack pepsi max, var blonda eller svarthåriga, hade hela handväskan fylld med smink och andra nödvändigheter. Vad mer kunde man då behöva? Som en gruppmonarki av drottningar gled vi genom korridorerna i skolan för att köpa kaffe och en chokladboll vid Torvalds Café. Vi var så piffiga och coola på den tiden. Rapp i käften och orädd när det behövdes. Jag har funderat mkt på det där. 16-17-åringar besitter en attityd som är riktigt beundransvärd. Sweet sixteen. Många säger att det är en väldigt osäker tid i ens liv, vilket jag iofs delvis kan hålla med om. Men den där osäkerheten bär vi väl med oss hela livet, mer eller mindre, ellerhur? (Den som säger emot mig ljuger. :))

Men vart i Heklas namn tog attityden vägen?

Kanske är det så att attityden förknippas/förväxlas allt för mkt med fjortisstadiet? Isåfall är det ju inte så konstigt att jag och många av mina bekanta antog fröken präktig-looken dagen efter studenten. Idag har de flesta lagt av med den där barnsligt ansträngda "vuxenlooken". Nu ser de mer ung-vuxna ut. :) Delar av attityden har nog också kommit tillbaka. Men de rebelliska delarna i attityden blir nog ett minne blott ändå. Det gör inte så mkt. Det är så jobbigt att vara rebell ibland. :)

Nu är det tio år sedan jag var sweet sixteen. Nu är jag bara sweet. ;).... AND twentysix, though.

Ponera att den 16-åriga och den 26-åriga Carinan träffar varandra på Torvalds Café. Vad skulle dom säga till varandra?

Alla känner apan. Tyvärr.

Det var länge sedan jag bestämde mig för att sluta läsa eller följa dokusåpa-människornas pinsamma uppmärksamhetsbehov. Ett tag tyckte jag faktiskt att det var underhållande att se dessa förkastliga människor apa sig i media. Men jag tröttnade snabbt och blev istället förbannad. När "Apan-söker-ny-pojkvän-trailern" dök upp i rutan fick jag nog. Dessutom har apan mage att prata om sin blogg i TV som om den vore helig skrift. VA FALLS!!?? Jag finner inga fler ord.

Men det gjorde Peter:

"Jag följer hellre en blogg med bilder på nageltrång än vältrar mig i ännu ett inlägg där Rosing hahaha:ar åt hur hon senast blev igenkänd, denna gången i Turkiet. Varför i HELVETE ska någon bry sig!? Hon existerar inte i en sfär med innebörd. Subtraherar man hennes tuttiga framträdanden i verkligheten blir hon bara en internetbaserad disneyfigur som daltar om sin tecknade vardag." - citerat från http://dyamo.blogspot.com/

Amen!

Vi

Snart.

Famous monsters

Kan man annat än älska dessa missanpassade, men ack så kända monster? :)

Who knows what anybody is doing?

Some people fear the Lord. I fear women.

Ett underbart urdrag ur den fantastiska, udda, roliga och gripande musikfilmen "Romance and Cigarettes".

Bröderna Cohen producerar och John Turturro regisserar. Det dräller av lysande skådespelare och originella ideér.

Nu ska jag återgå till städandet och kläcka bra filmidéer under tiden.

Häpp Häpp