Jag letade efter bilder som skulle kunna representera år 2008 på ngt vis. Och jag fann denna! :D
Happy new year!!
Love
Carina
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Sol i sinne - brun inne
Ahh vad härligt det är att bläddra i gamla semestermappar. Det är ungefär som att umgås med sina nära och kära på msn. Man nöjer sig med det man har möjlighet till just nu - tills man får the real shit!
Häpp Häpp!
måndag 29 december 2008
What would Jesus do?
In, ut, sprut och snipp snapp snut - så var julen slut. Igen. Jag skulle nog inte kalla det anti-climax, men snudd på ändå. Julen är verkligen ett bevis på att vi människor inte besitter ngt elefantminne direkt. Varenda år står man där (ofta den 23 december också) i kön på Lagerhouse eller Indiska med en ljuslykta och tänker: "Hmm. Ja, men det är ju mysigt med ljus." Samtidigt som man grämer sig över att man inte hittade den där "perfekta julklappen". (Hur man nu ska kunna göra det i en överstinn Tunatutte dagen före dopparedagen?) Hur hittar man den "perfekta julklappen"? För det är väl det som julen handlar om va?
What would Jesus do? And what would you do?
lördag 27 december 2008
Santas little helper
KNACK KNACK KNACK
T: Ho ho ho och go jul i stugan. Finns de nå snälla barn här?
E: JAA!
.........
Ungefär dit fram går allt som planerat. Därefter är det ren och skär improvisationsteater som gäller och råder.
Ja, man kan ju säga att mina skådespelartalanger sattes rejält på prov denna jul. Det gällde att hålla masken. I dubbel bemärkelse. Det gällde inte bara mig. Resten av familjen hade fullt sjå att bita ihop medan en exalterad 2,5-åring snällt tog emot sina julklappar från den deformerade Tomten. Något sånär kontrollerade fnitter ljuder runt omkring i rummet. Men i samma stund som jag säger: "Ja siir så dålit. Kan nån hjälpa mig?" - är det färdigt. Mormor L tackar av tomten genom att säga (med skrattfylld mun, bör tilläggas): "Nu är det nog dags att gå Tomten, innan vi alla tappar masken." En reaktion på kommentaren dokumenterades och jag delar mer än gärna med mig här nedan: :)
God fortsättning gott folk. :) Vi ses snart igen.
Häpp Häpp!
T: Ho ho ho och go jul i stugan. Finns de nå snälla barn här?
E: JAA!
.........
Ungefär dit fram går allt som planerat. Därefter är det ren och skär improvisationsteater som gäller och råder.
Ja, man kan ju säga att mina skådespelartalanger sattes rejält på prov denna jul. Det gällde att hålla masken. I dubbel bemärkelse. Det gällde inte bara mig. Resten av familjen hade fullt sjå att bita ihop medan en exalterad 2,5-åring snällt tog emot sina julklappar från den deformerade Tomten. Något sånär kontrollerade fnitter ljuder runt omkring i rummet. Men i samma stund som jag säger: "Ja siir så dålit. Kan nån hjälpa mig?" - är det färdigt. Mormor L tackar av tomten genom att säga (med skrattfylld mun, bör tilläggas): "Nu är det nog dags att gå Tomten, innan vi alla tappar masken." En reaktion på kommentaren dokumenterades och jag delar mer än gärna med mig här nedan: :)
God fortsättning gott folk. :) Vi ses snart igen.
Häpp Häpp!
måndag 8 december 2008
Men bara om min älskade väntar
Bob Dylan skrev en gång i tiden en fantastiskt vacker låt som heter "Tomorrow is a long time". Den har översatts till svenska en annan gång i tiden av Ulf Dageby som sjöng och spelade i bandet Nationalteatern. Efter det har den gjorts i många olika versioner. Just nu spelar Michael Wihe och Ebba Forsberg den på sin turné. MEN Jag råkade snubbla över en kortis med Ludvikasonen Anders Wendin, mer känd som "Moneybrother", och den var ngt av det mest tårdrypande jag har hört. Otroligt vackert. Synd att inte hela låten blev med. Jag säger bara njut och gråt en skvätt.
Kiss and Love
Carina
Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hans hjärta sakta slå...
Bara om han låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hans hjärta sakta slå...
Bara om han låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet
Och bara om jag vet att han väntar
Om jag hör hanss hjärta sakta slå
Bara om han låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
måndag 17 november 2008
Vilken lirare....
Det är så kul med människor.
Jag var på en innebandymatch häromdagen. Falun mot "det andra laget". Falun förlorade. Anyway. Min uppgift var att se söt ut och utse matchens lirare. (inte ensam, tack och lov). Vi fick stränga åtsägelser att enbart bedömma lirarens spel, inte hur han ser ut. Herregud, tänkte jag. Vad 17 tar dom mig för, eg? 25 testosteronstinna killar med rakade ben, farandes fram och tillbaka i en gympasal med ett gemensamt vokabulär: "ÖH! FAN - ÄRRU BLIND DOMMARJÄVEL!?"
Laganda. Kul!
Jag lyckades även se årets kanske sämsta skådespelarinsats. Kille 1 buttar till kille 2. Kille 2 kollar sig omkring och kastar sig sen ner, efter flera sekunder, på golvet och kvider av "smärta". PATETISKT!
Men underhållande. :)
Ungefär så såg 3x20 minter ut den kvällen.
Det MEST underhållande dock, var det som skedde på läktaren. Killar, män, pappor, mor- och farföräldrar hoppar upp och ner, kastar saker, ropar glåpord och uppför sig allmänt barbariskt medan kvinnorna vid deras sida, ser måttligt roade ut. Faktum är att de ser "avstängda" ut. Tom blick, huvudet på sned och kaffet i knät istället för i koppen. Och så vidare...
Familjen Svensson och Jansson turns Familjen Hedenhös och Flinta? Eller vad? Det var min första tanke iaf. Och den var tillräckligt stark för att jag skulle fantisera fram en träklubba i varje mans näve och lite fina benknotor till juveler. Jag tyckte till och med mig höra ngn utbrista: "Ugha Bugha"! Han kanske hade munnen full av burgare och bad om mer? Vad vet jag?
Vid den här tiden tyckte jag att det fanns en mängd potentiella lirare. Men jag förstod att det var kanske svårt att övertyga de andra om mina kandidater. Istället ägnade jag mig åt att försöka urskilja åtminstånde 2 minuters gott uppförande och schysst spel på plan. Jag uppmärksammade genast nummer 10. Han fixade nästan 2 minuter. 1 minut och 58 sekunder. Dommaren tittade bort. Sekunden efter manglade han sig över en motspelare och föll själv handlöst mot golvet. Snyggt och välplanerat. Allt detta under de sista minuterna av matchen. Det avgjorde saken, för min del.
Min motivering: " Med en stark och intensiv känsla lyckas han samla in alla mina intryck av kvällen i ett enda fall. Och genom det höga hudgnisslet mot gympasalsgolvet, offrar han sig själv och sina rakade ben till att bekräfta alla mina fördomar om sportkillar och deras fans. Det är en sann lirare det. Grattis nr 10. "
MÅL
Jag var på en innebandymatch häromdagen. Falun mot "det andra laget". Falun förlorade. Anyway. Min uppgift var att se söt ut och utse matchens lirare. (inte ensam, tack och lov). Vi fick stränga åtsägelser att enbart bedömma lirarens spel, inte hur han ser ut. Herregud, tänkte jag. Vad 17 tar dom mig för, eg? 25 testosteronstinna killar med rakade ben, farandes fram och tillbaka i en gympasal med ett gemensamt vokabulär: "ÖH! FAN - ÄRRU BLIND DOMMARJÄVEL!?"
Laganda. Kul!
Jag lyckades även se årets kanske sämsta skådespelarinsats. Kille 1 buttar till kille 2. Kille 2 kollar sig omkring och kastar sig sen ner, efter flera sekunder, på golvet och kvider av "smärta". PATETISKT!
Men underhållande. :)
Ungefär så såg 3x20 minter ut den kvällen.
Det MEST underhållande dock, var det som skedde på läktaren. Killar, män, pappor, mor- och farföräldrar hoppar upp och ner, kastar saker, ropar glåpord och uppför sig allmänt barbariskt medan kvinnorna vid deras sida, ser måttligt roade ut. Faktum är att de ser "avstängda" ut. Tom blick, huvudet på sned och kaffet i knät istället för i koppen. Och så vidare...
Familjen Svensson och Jansson turns Familjen Hedenhös och Flinta? Eller vad? Det var min första tanke iaf. Och den var tillräckligt stark för att jag skulle fantisera fram en träklubba i varje mans näve och lite fina benknotor till juveler. Jag tyckte till och med mig höra ngn utbrista: "Ugha Bugha"! Han kanske hade munnen full av burgare och bad om mer? Vad vet jag?
Vid den här tiden tyckte jag att det fanns en mängd potentiella lirare. Men jag förstod att det var kanske svårt att övertyga de andra om mina kandidater. Istället ägnade jag mig åt att försöka urskilja åtminstånde 2 minuters gott uppförande och schysst spel på plan. Jag uppmärksammade genast nummer 10. Han fixade nästan 2 minuter. 1 minut och 58 sekunder. Dommaren tittade bort. Sekunden efter manglade han sig över en motspelare och föll själv handlöst mot golvet. Snyggt och välplanerat. Allt detta under de sista minuterna av matchen. Det avgjorde saken, för min del.
Min motivering: " Med en stark och intensiv känsla lyckas han samla in alla mina intryck av kvällen i ett enda fall. Och genom det höga hudgnisslet mot gympasalsgolvet, offrar han sig själv och sina rakade ben till att bekräfta alla mina fördomar om sportkillar och deras fans. Det är en sann lirare det. Grattis nr 10. "
MÅL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
