Just i detta nu är jag i upplösningstillstånd. Atomerna gör väl uppror, I guess. Jag klandrar dem inte för det. Det kan inte vara lätt att vara en atom i dagens läge. Ingen tror väl på naturvetenskapen längre(?). Jag menar. Dess teorier och konstateranden är ju bara sanna ända tills motsatsen bevisas. Jorden var ju faktiskt platt för några tusen (?) år sen. Jag undrar vad vi kommer "veta" imorgon?
Äsch! ORKA!
Det här vet jag:
* imorrn ska jag kolla på The Hellacopters näst sista spelning i Sthlm. (fick inte tag på biljetter till den sista. Den naturliga förklaringen är: de tog slut.)
* På tisdag ska synopsiset för dokumentären vara inlämnat och klart. Jag oroar mig. Den naturliga förklaringen är: att deadlinen är på tisdag.
* Idag måste jag städa och dona. Den naturliga förklaringen är: Det är lördag.
Nåväl. Nu är det dags att börja bevisa min "vetenskap". Börjar bakifrån. Tar sedan nr 1 före nummer 2. Allt för att strida mot logikens lagar. ;)
Att Hellacopters ska sluta spela är också "olagligt". Här ber dem om ursäkt:
lördag 25 oktober 2008
torsdag 16 oktober 2008
Bling Bling, Barbapappa och Jag
Nej - det här är inget försök till en glamourblogg. Det är Barbapappa in close-up. ;D
Nog för att jag kan medge att livet är lite roligare när det glittrar till lite då och då. Men jag är alldeles för orutinerad i bling-blingandet för att kunna tillföra ngt extra åt extravagant-ismen. Eller?
Jag gillar ju till trots att slänga med ord som "fabuless", "sammet", "dyrgrip", "ferrari" och "bubbel". Dessa ord är så pass glamourösa att de lämnar en eftersmak av jordgubbar glaserade med finfin choklad.
Kanske har jag med denna mening lyckats ge dessa (faktiskt) ganska ytliga attribut en minst lika smakfull insida? Kanske kan en "ragdoll" som jag faktiskt ge det lilla extra till Bling-kulturen?
Men vad kan blinget erbjuda mig? Tja.... När jag känner mig fabuless - så glittrar jag. När jag får smeka på sammet - glittrar jag. När jag ser en dyrgrip som en ferrari - glittrar jag. Och när jag får dricka lite sparkling, bubbling drycks - glittrar jag.
Och var kommer barbapappa in i bilden? Ja bortsett från i mina drömmar - så är han ju faktiskt lite "blingig" han med. Jag menar. Innefolket betalar ju dyrt för att ha honom hemma hos sig. I alla dess former. Dessutom är han rosa och matchar alla glamourdamers outfits. Det är bling om något.
Häpp Häpp
Nog för att jag kan medge att livet är lite roligare när det glittrar till lite då och då. Men jag är alldeles för orutinerad i bling-blingandet för att kunna tillföra ngt extra åt extravagant-ismen. Eller?
Jag gillar ju till trots att slänga med ord som "fabuless", "sammet", "dyrgrip", "ferrari" och "bubbel". Dessa ord är så pass glamourösa att de lämnar en eftersmak av jordgubbar glaserade med finfin choklad.
Kanske har jag med denna mening lyckats ge dessa (faktiskt) ganska ytliga attribut en minst lika smakfull insida? Kanske kan en "ragdoll" som jag faktiskt ge det lilla extra till Bling-kulturen?
Men vad kan blinget erbjuda mig? Tja.... När jag känner mig fabuless - så glittrar jag. När jag får smeka på sammet - glittrar jag. När jag ser en dyrgrip som en ferrari - glittrar jag. Och när jag får dricka lite sparkling, bubbling drycks - glittrar jag.
Och var kommer barbapappa in i bilden? Ja bortsett från i mina drömmar - så är han ju faktiskt lite "blingig" han med. Jag menar. Innefolket betalar ju dyrt för att ha honom hemma hos sig. I alla dess former. Dessutom är han rosa och matchar alla glamourdamers outfits. Det är bling om något.
Häpp Häpp
söndag 14 september 2008
je ne sais pas
Long time no see, my dear friends.
Jag önskar att jag kunde säga att min frånvaro har berott på busy-womanisch-things. Men sanningen är, tyvärr, att jag helt enkelt inte har vetat vad jag ska säga.
Det är sällan jag är mållös. Jag har ofta svar på tal. Men det finns ändå saker som gör att jag drar mig tillbaka, hellre flyr än illa fäktar, slänger in handduken...ja, ni förstår.
Fast det är väl lite det som livet handlar om, i guess. Det måste finnas saker som ruskar om oss, får oss att "hoppa ur spår". Jag har stått och tittat på spåret och funderat mkt. "vart hade jag hamnat, och vad hade hänt, om jag hade vågat tagit den där krångliga vägen?" "vart leder den här vägen?", "fan vad vilsen jag är". "Kommer jag någonsin fram?".
Jag har frysit, svettats, gråtit och skrattat. Resan har bestått av mestadels uppförsbackar som verkligen har satt press på mig och min stackars kondition. De få nedförsbackar jag har åkt på - var så branta att de gick alldeles för fort ner. Vissa så fort att det gjorde ont.
Men just nu befinner jag mig på ett rakare spår. Jag kan stanna upp, ta en kopp varm choklad och titta lite bakåt och känna att "fan, jag klarade av det". Jag inser också att det spelar inte så stor roll vilka vägar man tar. Det handlar om att bestämma sig. Nu kör jag det här racet - och det får bli som det blir. Jag kommer iaf att lära mig något av det. Ibland kan det vara värt att ta de krångliga, snåriga vägarna. De enkla vägarna kan däremot få dig att köra på - utan att stanna upp och känna efter. Risken är stor att du aldrig går ur spår och får skåda en vacker solnedgång/uppgång. Kanske den vackraste metaforen för att livet går vidare.
THAT I know. :)
fredag 8 augusti 2008
Fiskmåsen, Barbapappa och Jag
Medan Livet pågår - någonstans i Universum - kan man vara (för) upptagen med Allting annat.
Tänk på det. Jag försöker göra det. Oftast i kombination med att måste, måste, måste. hahaha.
Äsch - vad menar jag egentligen? Ibland måste man ju "måsta" sig. Vi måste besöka toaletten ibland. Vi måste äta, dricka och sova för att kunna leva. (daaaah)
Julmusten is a "MUST" on chritsmas. Ha Ha. Jag var tvungen. sorry. Ja - ni ser. Allt handlar om att man måste någonting.
Varenda liten aktion du tar dig för, är ett slags måste, som din hjärna tvingar dig till. haha.
På tal om det.
Nu MÅSTE jag berätta för er om en dröm som jag hade när jag var ute på en liten Alfonsturné.
Jag lägger mig ner i en jobbigt obekväm säng på First Hotel i Malmö. Men efter en lång och sommarhet bilfärd, somnade jag ganska snabbt - och hamnade utanför hotellet igen....Det såg bara liiiiite annorlunda ut då.
Jag och mina vänner (sorry, jag minns inte vilka ni var...kanske lika bra ;) )skulle i alla fall ta in på ett hotell. Men inte vilket hotell som helst. Nej nej. Vi vill ha utmaningar och häftiga upplevelser. Så vi valde detta superhäftiga hotell som är fyllt med vatten. (haha). Naturligtvis hade jag med mig lite mer packning än vad jag orkade bära - framförallt simma - med.
Att ta sig fram genom lobbyn, hiss-schakten och korridorerna var allt annat än en barnlek. Mina vänner hade vart kloka nog att inte ta med sig lika mkt packning som jag. MEN de var inte snälla nog iaf att vänta in eller hjälpa deras vän....Så de drog ifrån mig.
Jag fick klara mig själv med c:a 100 kg packning. Det gick rätt bra - men jag var rätt förbannad. (haha)
Efter mkt åjande och en hel del svordomar dyker det upp en fiskmås och en Barbapappa (!?) framför mig. De blir mina vänner under vistelsen på vattenhotellet. Jag minns inte om Barbapappa förvandlade sig till en ubåt eller någonting - men hjälpte mig - det gjorde han. Vilken funktion fiskmåsen fyllde vet jag inte heller - men han kunde väl fågelvägen till rummet kanske ;).
Vi levde iaf loppan inne på mitt rum. Fiskmåsen barbapappa och jag. Vi länsade hela minibaren och satte upp mina gamla vänner på notan. haha.
Sååå med andra ord. Passa er för att göra er ovän med mig. I know Barbapappa - and he's bad. ;)
Detta var nog den sista drömmen som jag kommer dela med mig av här på bloggen iaf. Tyvärr. De andra är precis lika galna (om inte värre :P) - men är lite för privata för att offentliggöras. :)
Men en sak ska du veta. Om du står mig nära så finns det en stor risk/chans att du blir en del av mina nattliga aktiviteter. haha. (tvångstanke nr 3).
Skämt å sido.
Jag älskar er, mina vänner. Hoppas att ni älskar mig med.
Häpp Häpp
Tänk på det. Jag försöker göra det. Oftast i kombination med att måste, måste, måste. hahaha.
Äsch - vad menar jag egentligen? Ibland måste man ju "måsta" sig. Vi måste besöka toaletten ibland. Vi måste äta, dricka och sova för att kunna leva. (daaaah)
Julmusten is a "MUST" on chritsmas. Ha Ha. Jag var tvungen. sorry. Ja - ni ser. Allt handlar om att man måste någonting.
Varenda liten aktion du tar dig för, är ett slags måste, som din hjärna tvingar dig till. haha.
På tal om det.
Nu MÅSTE jag berätta för er om en dröm som jag hade när jag var ute på en liten Alfonsturné.
Jag lägger mig ner i en jobbigt obekväm säng på First Hotel i Malmö. Men efter en lång och sommarhet bilfärd, somnade jag ganska snabbt - och hamnade utanför hotellet igen....Det såg bara liiiiite annorlunda ut då.
Jag och mina vänner (sorry, jag minns inte vilka ni var...kanske lika bra ;) )skulle i alla fall ta in på ett hotell. Men inte vilket hotell som helst. Nej nej. Vi vill ha utmaningar och häftiga upplevelser. Så vi valde detta superhäftiga hotell som är fyllt med vatten. (haha). Naturligtvis hade jag med mig lite mer packning än vad jag orkade bära - framförallt simma - med.
Att ta sig fram genom lobbyn, hiss-schakten och korridorerna var allt annat än en barnlek. Mina vänner hade vart kloka nog att inte ta med sig lika mkt packning som jag. MEN de var inte snälla nog iaf att vänta in eller hjälpa deras vän....Så de drog ifrån mig.
Jag fick klara mig själv med c:a 100 kg packning. Det gick rätt bra - men jag var rätt förbannad. (haha)
Efter mkt åjande och en hel del svordomar dyker det upp en fiskmås och en Barbapappa (!?) framför mig. De blir mina vänner under vistelsen på vattenhotellet. Jag minns inte om Barbapappa förvandlade sig till en ubåt eller någonting - men hjälpte mig - det gjorde han. Vilken funktion fiskmåsen fyllde vet jag inte heller - men han kunde väl fågelvägen till rummet kanske ;).
Vi levde iaf loppan inne på mitt rum. Fiskmåsen barbapappa och jag. Vi länsade hela minibaren och satte upp mina gamla vänner på notan. haha.
Sååå med andra ord. Passa er för att göra er ovän med mig. I know Barbapappa - and he's bad. ;)
Detta var nog den sista drömmen som jag kommer dela med mig av här på bloggen iaf. Tyvärr. De andra är precis lika galna (om inte värre :P) - men är lite för privata för att offentliggöras. :)
Men en sak ska du veta. Om du står mig nära så finns det en stor risk/chans att du blir en del av mina nattliga aktiviteter. haha. (tvångstanke nr 3).
Skämt å sido.
Jag älskar er, mina vänner. Hoppas att ni älskar mig med.
Häpp Häpp
onsdag 6 augusti 2008
Män jag drömmer om - jag drömmer om män
Sommaren har vart för kort. Det mesta har regnat bort...
Nej, jag borde inte citera Tomas Ledin - MEN jag kunde inte låta bli. Det blir nästan som en tvångstanke. Säga vad man vill om Leejeans-rockarn - men pränta in dåliga texter i våra svenska huven, det kan han. Han och Per Gessle. De är förmodligen Sveriges farligaste och mest manipulativa män.
På tal om farliga och manipulativa män. Dom besöker mig om nätterna. Ja - inte Ledin och Gessle (tack och lov).
Nejnej. De som tränger sig in (*i-) och hos mig (haha, *tvångstanke nr 2), gömmer sig inte bakom fendergitarrer och "gulligt" trall-la-la-la-la. Nope. De är genomruttna. Inte bara enligt typiskt svineri, utan ruttna - som i döda....
Let me tell you this story. But I'll have to warn you. This could give you nightmares....it did to me...haha
Jag står mitt i ett vimmel av människor. En man i 30-årsåldern stegar bestämt mot mig. Jag inser direkt att det är Döden som har kommit för att hämta mig. Han lägger sin hand på min axel och säger med en mörk stämma - "Nu ska du följa med mig".
Vips är vi på ett helt annat ställe. Det är rått och kallt. Jag står mitt i ett nytt vimmel av människor. Efter en stund inser jag att jag känner igen alla. Och alla är kvinnor.
Döden harklar sig: "- Mina damer. Nu ska ni klä av er nakna."
Vi vägrar. Han höjer rösten "- Ni är ändå döda. Det spelar ingen roll! Av med kläderna! Omedelbart!"
Vi gör som han säger.
Därefter tar han med oss till ett disco/en pub. Där kryllar det av män. Påklädda män. Jättedöda män. Zombies.
Döden: " - Ni måste välja en av dem. Annars väljer dom ut er. Så sätt fart".
Han vänder på klacken, drämmer igen en stor och tung järndörr.
Det luktar ruttet kött. Ett väsande och flåsande läte närmar sig mig. En unken tung andedräkt bolmar upp mitt framför mitt ansikte. Iskalla sliskiga händer sliter och kladdar över min kropp. Jag springer och försöker skydda mig med mina bara händer. Flera händer rycker tag i mig. De river mig i håret, slickar och biter på mig. Jag är maktlös och redo att ge upp. Plötsligt slutar de bara.
En till zombie har dykt upp. Han kastar undan de andra och hjälper mig upp från golvet. Han slår ner en zombie som närmar sig mig. Han skyler min kropp med sin och tar mig därifrån.
Snäll Zombie " - Du MÅSTE välja en av oss för att kunna gå vidare. För att bli fri."
Jag " - Då tar jag dig!! För du är så.....sn... snäll."
Han ler ett brett tandlöst grin och kysser mig. Jag anstränger mig för att inte spy.
Snäll Zombie " - MEN! Vi måste skriva ett kontrakt tillsammans.
SVISCH
Bankliknande miljö med mkt guldtoner.
En lång kö av nakna kvinnor och "uppklädda" zombie-män står på rad. (vi slipper alltså inte kösystemen ens i dödsriket)
Det är högljutt och glatt.
Jag hör mitt- och "min" zombies namn ropas upp i en högtalare. Han leder mig fram till en lucka. Kontraktet är skrivet med guldfärg. Då ser jag - till min förskräckelse - att de har stavat mitt namn fel. Carina med K.
BACKSTORY:
Jag stöter då och då på tillfällen då folk envisas med att stava mitt namn med K istället för C. Detta har jag retat mig på så förbaskat mkt - men valt att inte ta den striden. Så jag har låtit det ligga och pyrt inombords...
Röd av ilska skriker jag rakt ut
Jag " - Ni har ju för i helvete stavat mitt namn fel!!!! C ska det vara. C!!!!! Det här är mitt sista kontrakt någonsin. Jag MÅSTE i alla fall få kräva att mitt jävla namn ska stavas rätt!! Ska det vara så förbannat jäkla svårt!!!! Se till att ordna det här. NU!
Det blir helt tyst. "Min" zombie-man skruvar på sig och försöker lugna ner mig. Jag klipper till honom. Kvinnan i disken ser ut som en fågelholk - men drar försiktigt tillbaka kontraktet och ändrar K:et till ett C.
T H E E N D
När jag vaknade ur denna totalt skruvade och knäppa dröm hade jag mängder av frågor. haha. Efter att ha presenterat detta för typ alla jag känner - så har jag fått många svar. Men de har inte gjort mig klokare. haha. Finns det ngn som kan ge mig en förklaring till detta?? :D
Men....jag måste erkänna... det har inte slutat här. Jag har fortsatt att drömma skumma drömmar. Den ena är knasigare och knäppare än den andra.
I nästa inlägg ska jag berätta om när jag blev kompis med en fiskmås och Barbapappa.
Nu är det snart läggdags. Dröm sött mina vänner.
Häpp Häpp
Nej, jag borde inte citera Tomas Ledin - MEN jag kunde inte låta bli. Det blir nästan som en tvångstanke. Säga vad man vill om Leejeans-rockarn - men pränta in dåliga texter i våra svenska huven, det kan han. Han och Per Gessle. De är förmodligen Sveriges farligaste och mest manipulativa män.
På tal om farliga och manipulativa män. Dom besöker mig om nätterna. Ja - inte Ledin och Gessle (tack och lov).
Nejnej. De som tränger sig in (*i-) och hos mig (haha, *tvångstanke nr 2), gömmer sig inte bakom fendergitarrer och "gulligt" trall-la-la-la-la. Nope. De är genomruttna. Inte bara enligt typiskt svineri, utan ruttna - som i döda....
Let me tell you this story. But I'll have to warn you. This could give you nightmares....it did to me...haha
Jag står mitt i ett vimmel av människor. En man i 30-årsåldern stegar bestämt mot mig. Jag inser direkt att det är Döden som har kommit för att hämta mig. Han lägger sin hand på min axel och säger med en mörk stämma - "Nu ska du följa med mig".
Vips är vi på ett helt annat ställe. Det är rått och kallt. Jag står mitt i ett nytt vimmel av människor. Efter en stund inser jag att jag känner igen alla. Och alla är kvinnor.
Döden harklar sig: "- Mina damer. Nu ska ni klä av er nakna."
Vi vägrar. Han höjer rösten "- Ni är ändå döda. Det spelar ingen roll! Av med kläderna! Omedelbart!"
Vi gör som han säger.
Därefter tar han med oss till ett disco/en pub. Där kryllar det av män. Påklädda män. Jättedöda män. Zombies.
Döden: " - Ni måste välja en av dem. Annars väljer dom ut er. Så sätt fart".
Han vänder på klacken, drämmer igen en stor och tung järndörr.
Det luktar ruttet kött. Ett väsande och flåsande läte närmar sig mig. En unken tung andedräkt bolmar upp mitt framför mitt ansikte. Iskalla sliskiga händer sliter och kladdar över min kropp. Jag springer och försöker skydda mig med mina bara händer. Flera händer rycker tag i mig. De river mig i håret, slickar och biter på mig. Jag är maktlös och redo att ge upp. Plötsligt slutar de bara.
En till zombie har dykt upp. Han kastar undan de andra och hjälper mig upp från golvet. Han slår ner en zombie som närmar sig mig. Han skyler min kropp med sin och tar mig därifrån.
Snäll Zombie " - Du MÅSTE välja en av oss för att kunna gå vidare. För att bli fri."
Jag " - Då tar jag dig!! För du är så.....sn... snäll."
Han ler ett brett tandlöst grin och kysser mig. Jag anstränger mig för att inte spy.
Snäll Zombie " - MEN! Vi måste skriva ett kontrakt tillsammans.
SVISCH
Bankliknande miljö med mkt guldtoner.
En lång kö av nakna kvinnor och "uppklädda" zombie-män står på rad. (vi slipper alltså inte kösystemen ens i dödsriket)
Det är högljutt och glatt.
Jag hör mitt- och "min" zombies namn ropas upp i en högtalare. Han leder mig fram till en lucka. Kontraktet är skrivet med guldfärg. Då ser jag - till min förskräckelse - att de har stavat mitt namn fel. Carina med K.
BACKSTORY:
Jag stöter då och då på tillfällen då folk envisas med att stava mitt namn med K istället för C. Detta har jag retat mig på så förbaskat mkt - men valt att inte ta den striden. Så jag har låtit det ligga och pyrt inombords...
Röd av ilska skriker jag rakt ut
Jag " - Ni har ju för i helvete stavat mitt namn fel!!!! C ska det vara. C!!!!! Det här är mitt sista kontrakt någonsin. Jag MÅSTE i alla fall få kräva att mitt jävla namn ska stavas rätt!! Ska det vara så förbannat jäkla svårt!!!! Se till att ordna det här. NU!
Det blir helt tyst. "Min" zombie-man skruvar på sig och försöker lugna ner mig. Jag klipper till honom. Kvinnan i disken ser ut som en fågelholk - men drar försiktigt tillbaka kontraktet och ändrar K:et till ett C.
T H E E N D
När jag vaknade ur denna totalt skruvade och knäppa dröm hade jag mängder av frågor. haha. Efter att ha presenterat detta för typ alla jag känner - så har jag fått många svar. Men de har inte gjort mig klokare. haha. Finns det ngn som kan ge mig en förklaring till detta?? :D
Men....jag måste erkänna... det har inte slutat här. Jag har fortsatt att drömma skumma drömmar. Den ena är knasigare och knäppare än den andra.
I nästa inlägg ska jag berätta om när jag blev kompis med en fiskmås och Barbapappa.
Nu är det snart läggdags. Dröm sött mina vänner.
Häpp Häpp
lördag 12 juli 2008
Carina is Carina igen
Ok. Ibland måste man rannsaka sig själv. Det är faktiskt en sak som jag är ganska bra på.
De flesta går runt och hatar världen och tycker att det är alla andra det är fel på. Men jag brukar alltid försöka tänka på hur JAG själv kan göra situationen bättre.
Jag tycker om den egenskapen hos mig själv.
Såå min gårdag var inte min bästa dag i livet. Jag var trött och allmänt blue. Jag ville bara hem, från jobbet, och dränka mina sorger i ett par glas vin. Vilket jag gjorde - och det resulterade i ett "tycka-synd-om-mig-själv-inlägg". Patetiskt - jag vet. Men jag behövde det.
Idag är jag mig själv igen. :D <<<<< SE!!
Lite lagom förvirrad och fundersam kring...dig och vad, vill, när, hur, om, var och varför?? En rätt trevlig förvirring, dock. :)
Appropå min bloggs namn: Livet, universom & Allting.
Jag tror att det är dags för mig att börja läsa igen. Skulle vara trevligt att prova på talking books. Det betyder att jag måste lära mig ladda ner saker och ting. haha. Jaa, det är nog inte så svårt - t o m min EXTREEEEEEEEMT otekniska mamma kan ladda hem saker.
Jag känner ingen press alls.
Nåväl. Nu vet ni att jag är mig själv igen. Fuck you - kommer aldrig att avsluta ett inlägg här igen. Såvida det inte betyder vad det betyder - i vanlig dålig svensk översättning a la SVT. ;-)
Kom ihåg mig som den glada lilla rödluvan som ser ljuset och livet från samma sida.
Häpp Häpp
fredag 11 juli 2008
Hakuna Matata (Inga bekymmer)
Varför kan man aldrig vara nöjd med det som man har? Eller varför MÅSTE man vara nöjd med det man har?
Det är också alltid grönare på den andra sidan - tills man kommer dit själv och inser att den gröna färgen var en hägring. ELLER så var grönt helt enkelt inte din färg. Grönt är iofs min färg. Kanske därför jag aldrig når dit...? Hur som helst verkar det vara omöjligt att vara helt och hållet tillfredsställd.
Det här är tydliga symtom på en person med allvarliga svårigheter att leva i nuet. Det krävs ingen hjärnkirurg för att ställa den diagnosen - det räcker med en person som har lite självinsikt. Få förunnat (kan jag tro). Jag får vara glad för det i alla fall.
När jag är här. Så vill jag vara där. Och när jag är där. Så vill jag vara här.
"Jävla I-landsproblem", tänker ni. Men jaa. Jag bor i ett "jävla I-land". Vore ju själva f-n om jag hade U-landsproblem i Sverige. DÅ vore det synd om mig. På riktigt.
Det var inte bättre förr. Det är inte bättre nu. Det blir bara bättre.
Jag är en s k distans-drömmare. Jag kommer med andra ord alltid att se framåt, vara positivt inställd till min framtid. En post-optimist (?).
Nu ska jag glida in på systemet och införskaffa en flaska vin. Min morgondag överlever jag genom att veta att det kommer en dag till. Och en till.
Känn ingen sorg för mig. Tänk på dig själv. Skit i andra. Ego-generationen (80-talisterna) gör sig redo för världen. This is me! And I'm fuckin great! Fuck you!
Lyssna inte på mig. Jag är en tokig 25-åring med huvudet fullt av små apor .
Lyssna på Duffy istället.
Det är också alltid grönare på den andra sidan - tills man kommer dit själv och inser att den gröna färgen var en hägring. ELLER så var grönt helt enkelt inte din färg. Grönt är iofs min färg. Kanske därför jag aldrig når dit...? Hur som helst verkar det vara omöjligt att vara helt och hållet tillfredsställd.
Det här är tydliga symtom på en person med allvarliga svårigheter att leva i nuet. Det krävs ingen hjärnkirurg för att ställa den diagnosen - det räcker med en person som har lite självinsikt. Få förunnat (kan jag tro). Jag får vara glad för det i alla fall.
När jag är här. Så vill jag vara där. Och när jag är där. Så vill jag vara här.
"Jävla I-landsproblem", tänker ni. Men jaa. Jag bor i ett "jävla I-land". Vore ju själva f-n om jag hade U-landsproblem i Sverige. DÅ vore det synd om mig. På riktigt.
Det var inte bättre förr. Det är inte bättre nu. Det blir bara bättre.
Jag är en s k distans-drömmare. Jag kommer med andra ord alltid att se framåt, vara positivt inställd till min framtid. En post-optimist (?).
Nu ska jag glida in på systemet och införskaffa en flaska vin. Min morgondag överlever jag genom att veta att det kommer en dag till. Och en till.
Känn ingen sorg för mig. Tänk på dig själv. Skit i andra. Ego-generationen (80-talisterna) gör sig redo för världen. This is me! And I'm fuckin great! Fuck you!
Lyssna inte på mig. Jag är en tokig 25-åring med huvudet fullt av små apor .
Lyssna på Duffy istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
