Som premiärlejon har man privilegiet att få spöka ut sig mest av alla på hela festen.
Men under det glamourösa yttre finns en själ som kämpar för kung och fosterland med att ha fötterna på jorden - eller ja, i detta fall fötterna i luften. ;D
Ahh vad härligt det är att bläddra i gamla semestermappar. Det är ungefär som att umgås med sina nära och kära på msn. Man nöjer sig med det man har möjlighet till just nu - tills man får the real shit!
In, ut, sprut och snipp snapp snut - så var julen slut. Igen. Jag skulle nog inte kalla det anti-climax, men snudd på ändå. Julen är verkligen ett bevis på att vi människor inte besitter ngt elefantminne direkt. Varenda år står man där (ofta den 23 december också) i kön på Lagerhouse eller Indiska med en ljuslykta och tänker: "Hmm. Ja, men det är ju mysigt med ljus." Samtidigt som man grämer sig över att man inte hittade den där "perfekta julklappen". (Hur man nu ska kunna göra det i en överstinn Tunatutte dagen före dopparedagen?)
Hur hittar man den "perfekta julklappen"? För det är väl det som julen handlar om va?
T: Ho ho ho och go jul i stugan. Finns de nå snälla barn här?
E: JAA!
.........
Ungefär dit fram går allt som planerat. Därefter är det ren och skär improvisationsteater som gäller och råder.
Ja, man kan ju säga att mina skådespelartalanger sattes rejält på prov denna jul. Det gällde att hålla masken. I dubbel bemärkelse. Det gällde inte bara mig. Resten av familjen hade fullt sjå att bita ihop medan en exalterad 2,5-åring snällt tog emot sina julklappar från den deformerade Tomten. Något sånär kontrollerade fnitter ljuder runt omkring i rummet. Men i samma stund som jag säger: "Ja siir så dålit. Kan nån hjälpa mig?" - är det färdigt. Mormor L tackar av tomten genom att säga (med skrattfylld mun, bör tilläggas): "Nu är det nog dags att gå Tomten, innan vi alla tappar masken." En reaktion på kommentaren dokumenterades och jag delar mer än gärna med mig här nedan: :)
God fortsättning gott folk. :) Vi ses snart igen. Häpp Häpp!
Bob Dylan skrev en gång i tiden en fantastiskt vacker låt som heter "Tomorrow is a long time". Den har översatts till svenska en annan gång i tiden av Ulf Dageby som sjöng och spelade i bandet Nationalteatern. Efter det har den gjorts i många olika versioner. Just nu spelar Michael Wihe och Ebba Forsberg den på sin turné. MEN Jag råkade snubbla över en kortis med Ludvikasonen Anders Wendin, mer känd som "Moneybrother", och den var ngt av det mest tårdrypande jag har hört. Otroligt vackert. Synd att inte hela låten blev med. Jag säger bara njut och gråt en skvätt.
Carina är ett 27-årigt litet odjur med ett stort hjärta. Efter en en tre-årig filmutbildning på högskolan Dalarna, med huvudinriktning manusförfattande, samlar hon nu på erfarenheter, karaktärer och miljöer inför framtida manus. För tillfället är hon bosatt på Gran Canaria och arbetar som fitness-instruktör. Håll i hatten och följ med på äventyret!