Biobesöket inleddes med att vi fick ett besked om att vi kanske skulle tvingas se filmen utan ljud - eftersom åskan tydligen hade slagit ur systemet. En djup suck ekade i den halvfulla salongen. Förutom jag själv och en kille i min egen ålder (som båda gick ensamma) bestod publiken av barn och deras föräldrar. Mina förväntningar på filmen var på max så jag hoppades innerligt at maskinisterna skulle ordna det tekniska problemet. Gudarna måste ha hört mina böner då ljudet plötsligt poppade igång. Jag borrade ner mig i min sits och förberedde mig för en skrattfylld filmupplevelse....
Men....besvikelsen var ett faktum halvvägs in i filmen.
1. Manuset sög
2. Svenska röster = NOOOOO
3. Sliskigt moraltjaffs
Alltså. När man sätter titeln: "Det våras för" - skapar man en och annan förväntan hos sin vuxna publik. Visst bjöds det på en och annan komisk situation a la slapstick-humor. Men på tok för lite av den varan. Alltför ofta trappades komiken upp - men föll handlöst och pladask i skriva-på-näsan-repliker.
De roligaste inslagen står den lilla sengångaren Sid och den tappre men lite klumpige ekorren för. En ny karaktär vid namn Buck presenteras och även han bjuder på komik. Det är tydligt att man har lånat lite av Kapten Jack Sparrow för att färga denna excentriske vessla. Animatörerna ska visserligen ha en eloge (som vanligt) för snygga effekter samt ett mkt fartfyllt och kreativt bildberättande.
Det märks också att skaparna själva känner att manuset är för lamt och tråkigt. De försöker rädda det hela med att slänga in en förlorad värld. Tyvärr vinner de inte på det så mycket som de skulle kunna göra. De utnyttjar inte möjligheterna till max utan fokuserar istället på slibbig moral som vi ändå dagligen serveras av - men inte på ngt nytt sätt. BOOOOOOORING!
Istiden möter Jurassic Park - det skulle kunna vara så kul - men det finns nog en anledning till att de världarna aldrig möttes. Utdött.
Kanske lyssnade inte Gudarna på mina böner. Kanske ville de bara slå ihjäl lite av min (is)tid.
